Jag brukar tänka på alla dom som förlorar en familjemedlem.
En mamma, pappa, bror eller syster. Vad hemskt hur ska man någonsin komma över det?
Sen tänker jag på dom som förlorar en man eller fru lika så kommer man någonsin över det?
Man får ju aldrig tillbaka det liv man hade. Sen då dom som förlorar ett barn?
Det måste ju vara det allra värsta. Trodde aldrig de skulle hända inom min bekantskapskrets.
Det gjorde det min mammas kompis förlorade sin dotter nyligen.
Sen brukar jag tänka på dom som förlorar en bästa vän..
Jag önska jag visste om man kommer över det och i så fall hur lång tid det tar.
Men det gör jag inte. Just nu får jag nog reda på det så småningom för inatt....
Inatt dog min bästa vän, hon som varit min vän i alla 16 år hon har levt.
Hon levde bara 16 år.. Tragiskt!
- Kommer jag någonsin kunna le igen älskade vän?
- Inte som jag kunde le med dig!


Vila i frid min bästaste, älskade vän.
Du förtjänar en evig ro. Jag älskar dig, sov gott!
Vänta på mig där uppe, var min guide! <3